Maj 1 2015

Livet

Efter att jag single handedly förstörde mitt och A’s liv en smula i höstas och slutet på året blev ”sådär”, var det liksom rätt bestämt att 2015 skulle bli BRA!

Det skulle bli vårt år!

Friska, glada, satsa på oss, barnen, förhållandet.

Och så kom det där samtalet… ”Andreas ramlade, han ligger i en ambulans på väg till Ackis.” Det är då tiden stannar.

Jag försökte lösa passning av tjejerna. Seb var med A i ambulansen, på akuten. Ett ansvar en 12-åring inte ska behöva genomgå.

Grannarna kunde passa Alice, så jag och Svea satte oss i bilen och gasade in mot sjukhuset där jag möts av 4-5 sköterskor med sorgsen blick, de kramar om mig, de klappar mig på ryggen. De tröstar. Jag står där med Svea i famnen och luften har gått ur mig.

A ligger fastspänd på en bår med nackkrage. Det vi trott var ett par brutna revben var fyra brutna revben.

Och en punkterad lunga.

Och en bruten rygg.

På tre ställen.
Ni förstår allt som hinner rusa genom huvudet på en microsekund? Skulle han kunna gå? Kommer han spendera resten av livet i rullstol? Vad kan han röra? Vad innebär det här? Vad behöver jag göra för att handikappanpassa huset? Hur ska han överleva det här?

Att få se viftande tår, och känna hur han klämde min hand när jag höll hans… Den lättnaden!

En lång historia kort.

Han är hemma nu. Han har opererats och har skruvar mellan kotorna. Han går på rejäla morfintabletter och behöver hjälp med rätt mycket här.

För första gången kan jag säga att jag ler med tårar i ögonen och är tacksam för när hans snarkningar håller mig vaken om nätterna – det kunde ha slutat värre.

Jag kanske aldrig mer hade fått vakna av hans snarkande…

   
         

Apr 4 2015

Steg 1

Att utesluta negativ energi och meningslösa människor.

Ikväll grälade jag med någon.

Jag kan inte sticka under stol med att alkohol var inblandat, för det var det, om än, för min del inte särskilt mycket jämfört med motparten, där det var rejält tilltaget.

Efteråt grät jag. Jag sa fula saker i affekt, jag ångrade mig omedelbart och bad den person som hörde mig om ursäkt. Snabbt. För jag är inte sådan. Jag är inte hon som är arg på människor, ondsint, elak, säger att de ska dra åt helvete etc. Det är så andra gör. 

Jag är hon som får höra det. Av folk som ska vara mer vuxna än jag. Jag är inte hon som beter sig elakt mot andra eller säger dumheter.

Och nu kan jag inte annat än le, då jag ligger här och hör min sambo snarka mysigt, bredvid vår yngsta dotter…

Jag är inte hon. Men det är jag som nu har makten över vem som får bete sig, och tala med mig. Över vem som får umgås, och tala med mina barn. Det får bara de som sansat kan bete sig. De som är värdiga människor.

Det är inte alla minsann. Värdiga.

Jag är så glad att Sandra talade upp mig. Så klok. Så bra. Så neutral, lugn och rationell. Fantastiska människa.

Nu förstår jag att jag är stabiliteten och stöttepelaren i min familj, för min familj. Det är jag som bestämmer. Jag ska bara stå fast vid det, och visa min nyfunna makt.

Efter vårt samtal känner jag mig som en superhjälte, eller superskurk, ur en film, och jag gillar känslan.

Allt är nytt för mig numer i min värld och det är mycket jag ska lära mig.

Och idag lärde jag mig steg 1!

  

Mar 26 2015

Förståelse och vilja

Iom ökningen av dosen på min nya medicin har jag mer och mer kommit på en massa saker jag VILL göra.
Jag vill plugga, jag vill sy, jag vill jobba, jag vill måla, jag vill inreda, jag vill bygga, jag vill skriva.
Jag vill en massa.
Mitt problem är dock fortfarande kvar.
Stressen. Pressen. Kraven.

Och förmågan att hantera dessa.
Depressionen och nedstämdheten har börjat gå åt rätt håll. Men i övrigt kvarstår mina symptom på utmattning och utbrändhet.

Det är ett stort steg att ens komma fram till att man vill börja göra saker.
Enormt.

Härom dagen på Nyhetsmorgon i tv4 var det en psykiatriker som behandlade utbrända som själv blev utbränd. Hon sade så mycket bra, så mycket vettigt. Saker som kanske vi som befinner oss, eller har befunnit oss, i den här sitsen förstår vidden av.

Hon sa en sådan sak som att vissa dagar fungerar man. Man får någonting gjort. Det kan så röra sig om att man plockat ur diskmaskinen bara, och dagen därpå finns inte tillstymmelse till den handlingen… Och folk kring oss snäser ”Jaha, men du kunde ju plocka ur diskmaskinen igår!”.
Och ja, precis. IGÅR.

Jag påtalade samtalet och referenserna för min sambo och jag såg att han kände igen det. Vi har haft diskussionen.
Vissa dagar är jag nästan, med viss överdrift, full av energi.
Jag påbörjar projekt jag vill göra, ingenting annat. Ingen hushållssyssla, ingen tvätt viks, inget städas, utan bara sådant jag VILL.
Och det är där jag måste fokusera nu. Att jag ändå lyckas få de sakerna gjorda.
Det är där alla kring mig borde lägga fokus. Att jag lyckats göra någonting jag VILL.
Istället för att sitta och snacka skit om mig att jag inte gör något, eller att jag bara verkar göra roliga saker etc.

Jag önskar ingen att vara i min sits.
Jag har aldrig varit så dum, korkad och värdelös.
Jag brukar vara kvicktänkt, kan koppla samman 1+1, rolig, och formulera mig. Men numer kastar jag ur mig meningar och skrifter ganska ogenomtänkt. Det får bli fel. Då får ni väl leka besserwissers och anmärka.

Det är först efter jag själv blivit utbränd som jag förstått att jag inte förstod ett dugg vad det var innan. Och ni som inte på riktigt varit det – ni förstår inte heller. Inte alls faktiskt.

Att min vilja kommit tillbaka är en sådan stor grej för mig. Det ger mig hopp om att jag kommer ta mig ur det här psykiska helvetet det faktiskt är.

svartvitdepp

Mar 10 2015

Mini men mycket

Ytterligare en underbar Loppi Blogbag har trillat in i huset.
Denna gång med fokus för små känsliga hudar. :)

ACO minicare.

minicare

Hittills har jag bara testat babyoljan, då jag duschar rätt ofta iom träning så blir jag ju snustorr och babyolja är det enda som liksom hjälper.
Och krämen, som jag och Svea delar på. Jag, för mina torra vinternariga händer, Svea, för sina tillika små kinder.
So far so good…
Jag gillar krämer som inte lägger sig som en fet hinna, särskilt på händerna. Och i skrivande stund har jag nyinsmorda tassar utan att lämna geggiga fingeravtryck på tangenterna.

Mar 6 2015

Att ta sig tillbaka

Det är ett evigt virrvarr av tankar i mitt huvud.
Jag får ångest av att tänka på jobbet, jag får ångest av att inte klara av att gå till jobbet.
Det blir liksom inte en siffra rätt.

Sedan jag för lite mer än en månad sedan började med nya, starkare, mediciner har jag mer och mer börjat känna igen delar av mig själv. Det går ÄNTLIGEN åt rätt håll.
Jag har fortfarande ingen samtalskontakt, men med rätt psykofarmaka kanske jag hittar tillbaka?

Jag står i valet att återgå till mitt gamla jobb eller söka nytt.
Jag vet inte om jag kan hantera de arbetsuppgifterna mer. Tankarna att skola om mig har funnits, men samtidigt är det ju en del av mig som alltid tänkt att jag ska vara där, även om jag mer än hundra gånger känt mig mindre prioriterad, nästan nedtryckt och mobbad i vissa situationer under flera år. Situationer jag vet att kollegor även noterat behandlingen av mig jämte andra utvalda…

En människa har ju knappast i sikte av att vara sjukskriven för utmattning när en är 33 år. Det är ju absurt!
Vi vill ju arbeta och vara med och bidra och vara bra.
Vill vi inte?

När jag talar med vänner som berättar om ”current events” på sina jobb blir jag så avundsjuk. Det riktigt suger i min mage och jag känner att hela jag blir grön av avund.
Tänk att ha ett jobb man älskar!
Att inte vilja gasa och köra in i en betongpelare till en bro hellre än att parkera sin bil på parkeringen i Solna och med kräks och blodsmak i munnen sakta och ångestladdat gå upp för de där trapporna…
Att hellre vilja lämna barn, familj och jordelivet än att arbeta en dag där.
Det är som ni förstår inte normalt. Att hellre vilja dö än att tvingas åka dit.

Det finns ju faktiskt folk som inte upplever detta varenda dag.
De som kan höra sitt arbetes namn, eller namn på kollegor, eller låt oss säga en kollegas släkting sitta i Nyhetsmorgon på tv4, utan att få gråten i halsen, yrsel och hjärtklappning.

Det finns…
Jag ska hitta det.
Oavsett om det blir på min gamla arbetsplats eller en ny.
Det får tiden utvisa.

Mar 6 2015

Tweenie

Den suraste av dem alla i huset…. Om mornarna…
(Njae, okej, efter mig. Jag måste få kaffe och äta något för att höja blodsockret innan barnen eller Andreas ens får prata med mig.)

Iaf…

Den NÄST suraste av dem alla i huset… Han fyllde år igår.
12.
I 12 år har jag varit mamma. Det är så vrickat att jag inte kan beskriva det.

nuda
Då. Nu.

Ni vet hur det känns själva. Man tänker ”JAG är ju fortfarande 12 år!”

I förskott fick han en motorcykel(!!!), en Kawasaki, och en massa crosskläder och skydd. Han har alltså nu gjort sin premiär som crossåkare. Jag blev så imponerad. Buskul!

premiar

monster  starwars

Igår firade vi med lite mer paket, i en rimligare prisklass, och tårta där han själv valde tema; MineCraft.

minecraft1
minecraft3   minecraft2

Med en tunnare plånbok börjar vi nu planera för Alices födelsedag, och barnkalas, som självklart ska vara, enligt frökens egna önskemål, Frost-tema.
Så nu gäller det att Tradera hem en grym Elsa-klänning och peruk till lilltjejen. :)

Mar 6 2015

Inväntar vårkänslan…

Härom veckan hämtade jag ut min Loppi Blogbag. ”Nystart”.
Ni vet sådant där många av oss sysslar med i tron om att vi ska förändra våra liv och slippa stå i vassen i sommar med? 😉

Överlag var det grymma produkter i lådan. Blutsaft har jag inte mycket för då jag sedan graviditeten får kväljningar av att ens se flaskan, Eko-müslin smakade ungefär som förpackningen ser ut så den lär vi inte ge många stjärnor i kanten för….
Men resten – tumme upp!

Castus-godiset fick jag och Seb klämma i oss, utan några direkta sura miner faktiskt, men tjejerna gillade det inte.
Riskakorna från Friggs kan vi dö för. Så otroligt goda!
Vitaminerna, Kids Zoo, har vi kört med ett tag här hemma men denna smak var ny för oss och är mer än poppis.
Teet passade mig utmärkt då jag nästintill lagt ner det där med svarta teer, det var fräscht och gott.

Missade jag något?
Jo, ”Sockerbalans”. Jag dricker sedan tidigare Friggs te med samma namn, jag vet inte om de ger någon direkt effekt på någon som är enormt sockerberoende, men placeboeffekten jag får av att bara veta tror jag funkar på mig.
Jag är lätt att hjärntvätta. 😉

 

musli

Brännbart.

Feb 16 2015

Åh!

Ni finns kvar! Besöksmätaren rasslade till och ett fåtal kommentarer droppade in.
(Ska jag erkänna att jag började gråta av värmen och lyckan jag kände?)

Jag kan väl berätta lite om mitt dagstillstånd.
För det är just dagstillstånd jag får gå efter.
Vissa dagar vaknar jag, studsar glatt ur sängen och tänker ”Imorgon kan jag gå tillbaka till mitt gamla jobb om jag mår såhär!”, men minsta lilla sak, som ett trotsande barn, ett för högt klirrande ljud i köket, kan sätta mig ur fokus och jag trillar dit.
Jag känner att arbete ändå på något sätt kanske börjar närma sig. Jag är i en cirkel, och hoppas att det är en tidsfråga innan den bryts och jag hittar en väg ut.
Jag har pratat mycket med Försäkringskassan, men mina läkare och de är inte helt övertygade om att det är dags just IDAG.

Mina dagar nu består av övningar. Övningar att hantera barn, vardag, stress, jag tränar på gym en gång om dagen, skapar nya rutiner.

Jag har diagnos på utmattningsdepression, social fobi och agorafobi. Rätt otippat. Men får piller så jag är JAG.
Även hjälp att sova. Behöver vissa dagar påminnelser om att äta. Men där har träningen även hjälpt mig.

Min tanke är att börja skriva mer här då jag trillat mellan stolarna.
Min psykolog remitterade mig vidare till Affektiva mottagningen i Uppsala, och de vet inte om jag hamnat rätt hos dem, så nu är det just mediciner jag får förlita mig på och inga samtal.

Dra fram er psykologsoffa så lägger jag mig där och vräker ur mig allt. 😉

catyapsycho

Jan 28 2015

Eko?

Hej?
Hallå?

Är det någon kvar här ibland?

Vill ni vara med när Catten landar på fötterna igen? Vill ni följa min resa mot att må bra, bli frisk och komma åter i arbete?
Jag ser ett något avlägset ljus i tunneln.

Häng med här, hjälp mig, stötta mig, peppa mig. Snart är jag JAG igen.

Jun 22 2014

Paus

Mitt liv ser inte riktigt ut som jag vill just nu.
Det senaste halvåret har det kantats av panikattacker, depression, utbrändhet av stress och en rad kroppsliga ”fel” som en biverkning av detta.
Ni har märkt den. Tystnaden.
Och p g a hur jag mår har jag beslutat att jag tar en paus. Bloggpaus.
Jag klarar idag ingen press, stress eller något som har med prestation eller deadlines att göra…
Min ambition har alltid varit att ge mitt allt. Att arbeta 8-17, att vara bästa mamman, bästa sambon, bästa älskarinnan, bästa vännen.
Bäst!

Det smärtar mig då mitt vara alltid byggts upp av just detta.
Nu måste jag ta tid, känna, förstå och hantera.
Jag får hjälp.
Det får jag.
Den sjukskrivning jag trodde var tillfällig, på några veckor, pågår fortfarande. Flera månader senare
Då jag inte ens klarar av vardagen.
Jag är trasig.
Jag fightas med tanken att det kan dröja, vilket är svårt att förstå för den som aldrig varit där.
Det är så absurt. Det är så förbannat orättvist och overkligt.

Jag har fått mail från min chef som utlöst panikångestattacker till den grad att jag ringt psykakuten.
Jag har gratulerat kollegor till nyfödda bebisar och sprungit och kräkits av ångest.
Jag har en av mina finaste vackraste vänner på arbetet, och det är svårt att prata med henne för jag bara vill skrika, gråta och kräkas, oavsett vad hon betyder för mig, påminner hon om arbetet.

Ett ärligare inlägg än såhär får ni inte av mig.
Och jag önskar ingenting annat än att jag vaknar imorgon bitti och är lagad, att jag kan sätta mig i bilen, styra mot jobbet och ge mitt allt och lite till, att visa min chef den riktiga Catyan…
Inte den där osäkra värdelösa nollan som genererar… inget.

Men hon har varit borta så länge…
Jag vet inte vem hon är.

Kanske är jag tillbaka imorgon, kanske om en vecka, två månader eller ett år.

Nu ska jag försöka ta tiden. Kramas med mina barn i den mån jag orkar och kan. Att ha en sommar med min familj och börja tro på framtiden igen.

Håll ut med mig.
Stå ut med mig.
Jag behöver dig…

20140623-005549-3349329.jpg

Ni som vill kan ju istället följa mig på Instagram och Twitter tills jag är på banan igen.